Månadens karta 2010

September

Månadens karta är ett utdrag från en delningskarta (lantmäteriakt E17-4:1) mellan Draftinge och Bröttjestads byars gemensamma skog och utmark (marken utanför inägorna, alltså åker- och ängsmarken). Skogs- och utmarken var delad mellan byarna i Ås respektive Bredaryds socknar.

Den noggranne lantmätaren.

Lantmätaren som gjorde kartan hette Nils Lindvall och var som många lantmätare väldigt exakt när han med enkla redskap utförde sitt arbete. På kartan markerade han även fornlämningar såsom gravfält, högar och domarringar från järnålden (ca 500 f Kr - 1050 e Kr). Tydligen fick han även höra av de boende att de gick under särskilda namn. På detaljkartan har han markerat namnen "Kåcke hög", "Bullers hög", "Tingsstenarna", samt "Galjabacken". Många namn har sedan kommit att leva kvar hos folk i trakten och nedtecknats av resenärer och folklivsskildrare under 1800-talet. På många äldre kartor har lantmätarna markerat fornlämningar, men det är långtifrån vanligt.
Under 1950- och 1980-talen inventerades området efter fornlämningar. Fornlämningarna registrerades därefter in i Riksantikvarieämbetets fornminnesregister. "Kåcke hög" fick fornlämningsnummer 18 i Ås socken, "Bullers hög" fick nr 17, medan "Tingsstenarna" fick nr 19. Dessa har alla bedömts vara gravfält. "Galjabacken" däremot (fornlämning nr 203, Ås socken), är betecknad som en plats med tradition i fornminnesregistret. I mitten av 1800-talet ville en markägare bygga nya hus på platsen. Han fann då flera lager med skelett. Namnet "Galjabacken" tyder på att avrättade missdådare även begravts på platsen.
På en plats närmare två kilometer öster om "Galjabacken" markerade lantmätare Lindvall även de stora järnåldershögarna "Lille och Stora Ulfwahögarna". Lille Ulfwahög har idag fornlämningsnummer 28, medan den större högen har nr 27. I registret kallas Stora Ulfwahögen "Ulva hög", medan Lilla Ulfwahögen inte fått med sig sitt gamla namn. Men nog är det fascinerande att vi fortfarande efter hundratals år vet vad dessa tusenåriga gravar kallats i bygden...

Kom också ihåg att fornlämningar är idag skyddade enligt lag!

Oktober

"Stommen" i Nöbbele

Enligt Lantmäteriets ortnamnsregister finns det mer än 380 platser i Sverige som har namnet "Stommen". I Jönköpings län finns det tio stycken "Stommen", varav endast en i Gislaveds kommun.  Stommet benämdes förr Klockaregården i Burseryd. Idag förekommer "Stommen" endast som gårdsnamn i byn Nöbbele i Reftele socken. Nöbbele förekommer första gången i skrift 1538 och stavades då "Nybylle". 1560 stavades namnet "Nybbelle" och "Nöbbeledh" 1661. Ortnamnet går tillbaka på "Nybyle" med betydelsen "nybygge".

År 1800 storskiftades Nöbbele bys fyra gårdar. Då låg de tre gårdarna Hulugård, Bengtsgård och Stommen samlade, medan Södergården låg något sydväst om de andra. Syftet med skiftet var att samla gårdarnas ganska spridda ägor i större ägostycken. När det var dags för Laga skifte kring seklets mitt hade gårdarna fortfarande samma placering. Några hus hade försvunnit, andra hade tillkommit.

Flera gårdar hade nu två brukare och förutom att ägorna samlades i större ägostycken bestämdes även att vissa gårdar skulle stanna kvar, medan andra flyttades ut. Genom lottdragning avgjordes även att Hulugård och Stommen skulle byta plats med varandra.

Mycket riktigt bytte gårdarna plats, vilket vi ser på den ekonomiska kartan närmare hundra år senare. Fortfarande idag ligger Stommen väster om Hulugård.

"Stommen"

Men hur var det nu igen med "Stommen"? Jo, namnet är speciellt eftersom det syftar på mark som tilldelats moderförsamlingens präst som ett slags lönehemman eller lönetillägg. Ett stomhemman var inte avsett att bebos av någon präst, utan det skulle endast vara en del av dennes lön.

Miljön vid Nöbbele by idag. Foto: Rickard Wennerberg.


November

Sätesgården Samseryd år 1685

Samseryd i Södra Hestra socken omtalas år 1487 som huvudgård, alltså boställe, för frälsemannen (adelsmannen) Jöns Larensson. Namnet stavades då "Samsaridh". Även år 1575 anges Samseryd vara sätesgård för en adelsman. På 1800-talet var Samseryd Södra Hestra sockens enda säteri. Gården ligger vid Samserydssjön som delas mellan de tre socknarna Södra Hestra, Burseryd och Villstad. På högsta punkten på Storön i Samserydssjön skall en kvadratisk träbyggnad med kallmurad grund ha stått. I fornminnesregistret är en plats på Storön (fornlämning nr 189, Burseryds socken), registrerad som en husgrund. Denna skall utgöras av en 9 meter stor och 0,4 meter hög stengrund. Inuti grunden är en 1 meter stor och 0,3 meter djup grop. Möjligen var det alltså här på Storön som den befästa huvudgården låg under medeltiden? Många av säterierna och de större gårdarna inom nuvarande Gislaveds kommun kom att karteras redan under senare delen av 1600-talet. Detta gällde bland annat Sandvik och Svanaholm, men också Samseryd (Sandseryd). I november 1685 kom en lantmätare till sätesgården Samseryd för att kartera gårdens ägor. Ingen uppgift finns om vem lantmätaren var, men troligen är det Johan Pettersson Duker som genomför karteringen av gården. Stilen i handlingarna överensstämmer med andra handlingar som vi känner till att denne lantmätare utfört.

I lantmäterihandlingarna

från Samseryd beskrivs gården och dess ägor. Själva sätesgården ligger på samma plats som idag nära Samserydssjön. I kartan framgår även att till gården hör ett torp (nr 2) och en kvarn (nr 8), vilka båda ligger norr om sätesgården. Öster om densamma ligger Samseryds ängs- och åkergärden. Det beskrivs också att gården har några mindre åkerlyckor längre söderut (nr 3 på kartan). I söder gränsar Samseryds ängar och åkrar till gården Älganäs (nr 5), en gård som inte längre finns kvar. I kartans bifogade text kallas Älganäs för "råå- och röör under Samseryd". Med detta menas att Älganäs var underställt sätesgården. Söder om Älganäs finns också några åkerlyckor (nr 6) och beteshagar (nr 7) som hör till denna gård. På den ekonomiska kartan från 1950-talet kallas området med åkerlyckor fortfarande för "Lyckorna". Sydväst om Älganäs har Samseryd också sina beteshagar på 1600-talet.


December

Fållinge skogelag år 1786

I de södra delarna av Gislaveds kommun finns ett antal historiska kartor som omfattar mycket stora landarealer. Ofta har ägorna för tio, ibland ända upp till tjugo gårdar, karterats i samma karta. I kartorna har ofta både inägorna, alltså åker-, ängs- och betesmarken, samt utmarkens skog karterats, men fokus har varit på att visa utmarken. I många av dessa kartor anges särskilt att det är ett så kallat skogelag som karterats. Här skall vi titta närmare på ett av dessa skogelag, nämligen Fållinge skogelag, som karterades 1786 (LM akt E125-13:1). Men i vilket syfte karterades skogelagen? Och vad är egentligen ett skogelag?

Utmarker och skogelag

Utmarken, skogsmarkerna var förr ofta betecknade som allmänningar mellan byar, socknar och ibland även hela härader. Från mitten av 1700-talet och som en effekt av storskiftesförordningarna, började många byar att skifta sin mark i större brukningsdelar. Detta gjorde man för att underlätta för åkerbruket. För att kunna dela upp en bys ägor rättvist mellan de olika gårdarna behövde man alltså känna till vem som ägde vad. Lantmätarna behövde känna till ägoförhållandena och gränserna mellan alla de olika ägoområdena i en by, alltså även skogsmarken. Samtidigt kommer nya skogsförordningar i samband med skiftesreformerna under denna tid. Ett skogelag var enkelt uttryckt flera byar eller gårdar som delade en gemensam utmark. I Västbo härad finns många kartor över skogelag bevarade från tiden ca 1750-1850, liksom fallet även är i Östbo härad. Beteckningen skogelag är alltså vanligt i lantmäteriakterna under denna tid. Men att själva begreppet skogelag som nämnts inte var självklart ens för lantmätarna som förrättade skiftena visar sig av att det råder en viss begreppsförvirring, där samma ägogemenskap kan gå under olika beteckningar, vilket de till och med kan göra i samma lantmäteriakt. Att olika begrepp var i bruk samtidigt visas tydligt av att lantmätarna ibland använder olika beteckningar för de gemensamma utmarkerna.

Norra delen av Fållinges skogelagskarta från 1786. Längst upp i bilden ligger Fållinge by. Det blå slingrande sträcket, som samtidigt avgränsar skogelaget i västra delen är Nissan.


Fållinge skogelag

För Fållinge i Villstad socken har Nils Lindvall varit den ansvarige lantmätaren. Han anger i kartan att det är "Fållinge skogelags skog och utmark" som karteras. Inägomarken till byar och gårdar är ljust beigemarkerade. Torpen, men även vissa gårdars områden är markerade med grön färg. I nordvästra delen av kartan har lantmätare markerat själva byn Fållinges inägor och schematiskt markerat byns gårdar med små byggnader. Lindvall skriver även att Fållinge i väster gränsar mot Åtterås skogelag och i söder mot Boarps skogelag (i nuvarande Hylte kommun). I sydost har Fållinge gräns mot Röplinge skogelag och i nordost mot Wä skogelag. Lindvall anger alltså att Fållinge skogelag gränsar mot fyra andra skogelag. I den tillhörande informationen får vi veta att det sammanlagt är fjorton hemman om 13 1/2 mantal som har intressen i skogelaget. Mantalet var förr ett mått på en gårds bärkraftighet, där 1 helt hemman var en normalstor gård. För skogelagets del utgör alla hemman 1 mantal, utom Lillagård, som är 1/2 hemman. I Fållinge ligger elva av gårdarna, medan Bränne, Kallset och Tronebo är de övriga. Tre av hemmanen, Skyttegård, Assaregård och Hålebo är så kallad frälse, alltså att de ägs av någon ståndsperson. Det anges exempelvis att både Skyttegård och Assaregård ägs av "Herr Probsten Magister Bexell". Daniel Bexell var under denna tid församlingspräst i Villstad. Brunnsgård är kronolänsmansboställe, medan Lunnagård är kronoägd pastorsstom, alltså mark tillhörig kyrkan i Villstad. Bränne står angivet som kronoägd "Schola gods Heman till Wisingsöh". Alla de åtta övriga hemmanen är under denna tid skattekrono, alltså ägda av de bönder som brukar gårdarna. Efter varje gård står också angivet "Skattekrono, åboernes egit".

Kallsets by. Söder om byn rinner en liten å från tavelgölen ut i Nissan i väster. Längs med ån ligger tre små kvarnar och en såg.


Men tittar vi så på kartan kan vi börja i sydvästra delen. Innanför skogelagets gränser är Bränne och Kallsets inägomark. Längs med ån som rinner från den lilla Tavelgölen västerut mot Nissan ligger en såg och tre små kvarnar. I sydöstra delen är Tronebos inägor. Från Tronebo leder både en kyrkväg och en fägata. Kyrkvägen leder ut från gården mot nordväst, medan fägatan leder ut mot sydväst. I öster och längs en å, vilken samtidigt utgör gräns mot Röplinge skogelag, ligger Tronebo och Rems gemensamma kvarn.

Tronebo inägor. Från Tronebo leder både en lyrkväg och en fägata. I öster har gården gemensam kvarn med Rem i Röplinge skogelag.


Skogelagets ägor smalnar av i en flik längst upp i nordost. Här, vid en å som samtidigt utgör gräns mot Wä skogelag, ligger Stålebo såg och tre små kvarnar. 

Stålebo såg längst uppe i skogelagets nordöstra del.


Typiskt för dessa skogelags- och utmarkskartor är att man inte är särskilt intresserad av inägomarken med dess åker- och ängsmark. Istället är denna mycket schematiskt markerad och detta gäller även själva bebyggelsens gårdar och torp. Bebyggelsen återfinns i kartan som små enklaver insprängda i de omgivande betes-, skogs- och mossmarkerna. I nordvästra delen av kartan är gårdarna i Fållinge by markerade med enkla hussymboler.

Fållinge by. Gårdarnas alla byggnader är inte utritade. Istället är de enskilda gårdarna markerade med enkla hussymboler.


Även torpbebyggelsen finns här markerad som grönfärgade områden med hussymboler. Inom Fållinge skogelags område ligger så många som ett femtontal torp av varierande storlek. 

Torpbebyggelse inom skogelagets gränser.


Lantmätare Lindvall beskriver också skogen. Han skriver att skogen består av större och smärre gran och någon Furuskog. Med få undantag är barrskogen uppblandad med bokskog.

Ålderdomliga ägogränser

Ägogränser och rågångar är mycket stabila landskapselement som i många fall har en mycket lång historia. Clas Tollin menar att skogelagen är speglingar av en struktur med storgårdar, vilka kan gå tillbaka ända till vikingatid och tidig medeltid. Dessa storgårdar hade drivits genom stordrift där arbetskraften troligen ofta bestod av ofria trälar. Träldomens avskaffande samt de stora omvälvningarna i samband med och efter digerdöden i mitten av 1300-talet, samt kriserna i samhället under denna tid, bidrog till att storgårdarna försvann. Men orsaken till att skogelagen uppmärksammades under 1700- och 1800-talen var alltså att många av dem då karterades inför och i samband med storskifte och laga skifte. Men om det funnits en storgård i Fållinge för tusen år sedan och om driften vid denna gård i så fall sköttes av ofria trälar är en intressant fråga som kanske kan besvaras i framtiden?

Sidan uppdaterades senast: 2017-01-25