Kontaktcenter
Skicka e-post till kommunen (e-postmeddelanden blir en allmän handling)
Ring kontaktcenter på telefon: 0371-810 00
Felanmälan och synpunkter
Ställ en fråga
Lämna en synpunkt eller gör en felanmälan
Industrihistoria
En tidig, förindustriell järnhantering fanns i Småland redan från och med första årtusendet före Kristus, men inga säkerställda dateringar av så gamla järnframställningsplatser finns från Västbo.
Järnframställningen var vid den tiden inte industriell i egentlig mening, men från senare delen av järnåldern ökar järnframställningen i omfattning och betydelse. På andra sidan landskapsgränsen, i södra Västergötland och i Halland, var järnframställningen också viktig.
Tabergs bergslag och 1700-talets bruk
I Småland startade flera bruksrörelser under första hälften av 1600-talet. Tabergs bergslag, söder om Jönköping, tillkommer omkring 1620. Många av de bruk och industrier som sedan växte upp i Jönköpings län var beroende av malm från Taberg.
Den etablering av industrier som sker i Västbo under första hälften av 1700-talet är en del av frihetstidens satsningar på inhemska manufakturer. Nissafors bruk får privilegier år 1725, följt av Gyllenfors bruk 1743.
Genom järnindustrin fick befolkningen möjlighet att sälja för skogens produkter, till exemplel träkol och samtidigt kunde de få biinkomster genom att frakta malm, sten och järn, samt järnprodukter.
Manufakturer och järntråd
Järnhanteringen och bruksrörelserna i Småland ansågs länge obetydliga, eftersom relativt lite stångjärn producerades, istället hade man en omfattande manufaktur, det vill säga enklare tillverkningsindustri.
I Gnosjö var exempelvis smidet viktigt. Bruksjärnet gav upphov till en gårdsbaserad tillverkning av liar och järntråd. Järntrådens betydelse som råvara i hantverket kom att bli särskilt stor i socknarna kring Anderstorp och Gnosjö. Mot slutet av 1800-talet gick tillverkningen alltmer över till en järntrådsproduktion i stor skala. I Anderstorp anläggs Mofors bruk omkring år 1875. Vid Möllefors i Stjärnehult mellan Häryd och Anderstorp anläggs ungefär samtidigt Möllefors bruk.
Bruksrörelserna växer också under 1800-talet men nu med olika bakomliggande intressen. Under 1800-talet tillkommer först Åsafors bruk 1844 och Radaholms bruk 1856, båda har grupper av bönder som delägare. Dessa bruk låg i Stengårdshults socken i norra delen av nuvarande Gislaveds kommun.
1900-talets industrier i Gislaved
Under 1900-talet växer först läder- och gummiindustrin fram som ledande industrigrenar i Gislaved. Senare blir även plasten ett viktigt tillverkningsmaterial. Idag bevaras och visas industriarvet från plastens, gummits och lädrets epok genom verksamheten på Gislaveds industrimuseum. Industrin har i olika grad kännetecknat kommunens tätorter. I slutet av 1990-talet gjordes en jämförelse mellan industrierna i Anderstorp och Smålandsstenar/ Skeppshult.
Rester av slagg från järnframställning
Industrihistoria i Nissadalen
Gislaveds kommun drev tidigare LEADER-projektet "Industrihistoria i Nissadalen, Gislavedsdelen". Projektet länkade samman olika föreningar längs med Nissadalen.
Vattnet i Nissan har i alla tider spelat en stor roll för industrin. Härifrån har man hämtat kraft sedan urminnes tider. Unika miljöer har vuxit fram på de platser där vattenkraften kunde tas tillvara. Många av dessa miljöer är borta idag, men att sprida kunskapen om dessa och få besökare inspirerade är fortfarande viktigt.
Syftet med projektet var att stärka området som turistmål och synliggöra unika miljöer. Projektet ville inspirera och göra fler intresserade att besöka området.
- Projektet må vara slut men kommunen hoppas självklart att arbetet med att lyfta Nissadalens industrihistoria och besöksnäring fortsätter i olika initiativ.
- Leader Västra Småland bidrog till projektet.
I Gislaveds kommun finns starka företagartraditioner med småindustri och större industrier. Gislaved har länge präglats av större industrier och Anderstorp har dominerats av småindustrier. Industrierna har i många fall börjat i ett uthus bakom bostadshuset och strukturen på industrierna, som familjeföretag, liknar varandra i Anderstorp och Gnosjö. I Gislaveds kommun finns också många industrier och industrimiljöer i de mindre samhällena och på landsbygden.
Under medeltiden anlades de första kvarnarna
Redan under medeltid anlades de tidigaste kvarnarna. Dessa byggdes vanligtvis längs med mindre vattendrag. De tidigaste större industrirörelserna etablerades däremot längs med Nissan. Äldst av dessa är Nissafors bruk, som anlades redan 1725.
I en inventering i slutet av 1990-talet uppmärksammade Länsstyrelsen ett flertal industrimiljöer i kommunen. Dessa gavs olika klassningar (1-3) beroende på det kulturhistoriska värdet, där klass 1 var högsta värdet.
Karta från inventering, Kulturhistoriska industrimiljöer i Jönköpings län 1998, s. 45.
1. Levi Peterson industri AB, Anderstorp, Klass 1
2. Stjärnehultsområdet, Möllefors, Anderstorp, Klass 1 och 2
3. AB Ljungvalla Metall, Anderstorp, Klass 1
4. Metallfabriken Union AB, Anderstorp, Klass 1
5. Smide och Järn AB, Anderstorp, Klass 1
6. Joel Skötte & Co, Fifflaryd, Anderstorp, Klass 1
7. Aron Josefsson & Co, Törås, Anderstorp, Klass 1. Den lilla metallfabriken med gjuteri fungerar sedan 1969 som ett litet industrimuseum.
8. Plast Normén, Gislaved, Klass 1
9. Ragnar Eks mekaniska verkstad, Reftele, Klass 1
10. Reftele transformatorstation/Västbo kraftverksförening, Reftele, Klass 1
11. Ekbergs Metallgjuteri, Reftele, Klass 1
12. Reftele punkt och elsvets AB, Reftele, Klass 1
13. MHB Larsson & Co Tryckeri, Ekenäs/Broaryd, Klass 1
14. Broaryds låd- och sågindustri, Broaryd, Klass 1
15. Danhult kvarn, Danhult, Klass 1
16. Skeppshults Bruk, Skeppshult, Klass 2
17. Ivar Pettersson Järnmanufaktur AB, Smålandsstenar, Klass 1
18. Arnåsholms kraftstation, Arnåsholm, Klass 1
19. Erik Ernstigs träindustri, Ås (Bolmsö socken), Klass 1
20. Hyltans kvarn och såg, Sporda, Ås, Klass 1
21. Bröderna Johannessons snickerifabrik, Sunnerås, Ås, Klass 1
En stor del av kommunens rika industriarv visas i de tre industrihistoriska museerna Gislaveds industrimuseum, Linders museum och Törås industrimuseum.
Gislaveds industrimuseum
Industrimuseets organisation bildades 1998 och museet är inrymt i den gamla Remfabriken på västra sidan av Nissan i centrala Gislaved. I museet visas områdets gummi-, plast- och läderindusti. Museet visar även Gislaveds historia som glasbruksort, samt järnbrukstiden.
Gislaveds industrimuseum ligger vid Nissan i centrala Gislaved.
Linders museum
Byggnaden ligger vid Mofors kvarndamm vid Ågatan i Anderstorp. På denna plats låg Mofors bruk mellan 1874 och 1965. Museet, vilket är hitflyttat, är en gammal järn- och metallvarufabrik som var i bruk mellan 1919 och 1980. I museet kan man se den automatisering och elektrifiering som skedde i en liten metallindustri. De remdrivna maskinerna fungerar fortfarande och fabriken är en föregångare till dagens moderna industritillverkning. I fabriken tillverkades exempelvis stansade och pressade artiklar av alla metaller. Idag förvaltas byggnaden av Anderstorps hembygdsförening.
Linders industrimuseum vid Mofors kvarndamm i Anderstorp.
Törås industrimuseum
Byggnaden var ett metallgjuteri och ligger i Södra Törås i Anderstorp. Gjuteriet grundades av Aron Josefsson som flyttade hit med sin familj kring år 1900. Han byggde både en liten stuga, en ladugård samt ett gjuteri som numera är rivet. Det nuvarande gjuteriet byggdes 1909 och var i bruk till 1960-talet. Verksamheten bestod av metallbearbetning och ytbehandling. Museet består av tre i vinkel sammanbyggda längor. Produkterna som tillverkades från 1900-talets början och fram till 1960-talet var bl.a fönsterskruv, vred i olika typer, svarvade ljusstakar mm. Byggnaden visas av Anderstorps Hembygdsförening.
Törås industrimuseum, Södra Törås, Anderstorp.
Järnbruk - etablering av industrierna
Etablering av bruk och grundande av industrier gick i vågor under 1600‑1800-talens Sverige. Under respektive århundrades första hälft grundades många bruk och järnrörelser i Småland.
I Jönköpings län är Tabergs bergslag som tillkommer omkring år 1620, av mycket stor betydelse. Järnhantering och bergsbruk har säkert bedrivits vid Taberg sedan medeltid men etableringen av bergslaget betydde mycket för utvecklingen av järnets- och andra industrier i länet.
De första järnbruken i Västbo
I Västbo grundades de första järnbruken under 1700-talet. Det första bruket var Nissafors på gränsen mellan Källeryd och Öreryds socknar (1725). Nissafors följdes av Gyllenfors i Anderstorps socken (1743). Även manufakturer, det vill säga tillverkning av järnföremål, tillkom vid båda bruken, vid Nissafors 1736 och vid Gyllenfors 1796.
En avledare eller utveckling av Gyllenfors är den redan 1765 grundade manufakturen i Fredriksfors (Bråarp), Anderstorp. Dåvarande ägaren Fredrik Fleetwood initierade manufakturen.
På kartan nedan från 1795 ser vi Fredriksfors. Här finns en knipphammare markerad på torpet Fredriksfors ägor (gulmarkerat).
.jpg)
Under första hälften av 1800-talet fortsatte många industrier i Västbo att grundas. 1836 priviligeras Marieholms bruk i Åsenhöga socken. 1861 fick Häryds bruk i Gnosjö socken privilegier som eget bruk. Men redan mellan 1778 och 1820 hade Gyllenfors sin masugn där. 1846 grundades Åsafors bruk i Stengårdshults socken och 1860 tillkom Radaholms bruk, också det i Stengårdshults socken.
Vattensläggor byggdes under kort tid
En vattenslägga, det vill säga en form av vattendriven hammare, uppfördes i Horfsöija i Kållerstad 1819. Samma år kom en annan vattenslägga att grundas i Stjärnehult i Anderstorp. I Wickelsbo i Burseryd tillkom en vattenslägga 1820. 1836 tillkom en vattenslägga i Spra(o)ttebo, Norra Hestra, och året därpå en i Brännhult i samma socken. I Ulwetorp (Ulvestorp) i Öreryd och i Våthult grundades vattensläggor 1837. I W(V)ikafors tillkom en manufaktur år 1859. Samtidigt uppstod under första hälften av 1800-talet ett stort antal vattensläggor och även manufakturer i nuvarande Gnosjö kommun.
Vattenkraften var central för järnbruken och all tidig industri i Västbo. Ett bruk utan god tillgång till vattenström kunde inte fungera. Både masugnar och hammarsmedjor var beroende av vattenkraften, då de hade hjul som drev bälgar och hammare. Ett bruk behövde även ha skog för att kunna producera träkol men också tillgång till järnmalm och lim- eller kalksten.
Järnet blandas i masugnarna
Vid själva järnframställningsprocessen blandades kol, malm och limsten i masugnen och ur detta kunde sedan tackjärn utvinnas. Vid den så kallade masugnskransen hälldes kol, malm och limsten ned och blandades i masugnen. Bilden ovan visar Pehr Hillerströms teckning från 1790 av interiören av en masugnskrans, Forsmark, Uppland. Fotografiet nedan visar masugnskransen från Dalkarlshyttan, Västmanland, år 1915, båda bilderna kommer från Jernkontorets bildarkiv.
Efter processen togs det utvunna järnet ut i smältande form via utslaget längst ned i masugnen. Masugnsjärnet kallades tackjärn. Fotografiet nedan visar tackjärnsutslaget vid Dalkarlshyttan, Västmanland, år 1915 (Jernkontorets bildarkiv). Till höger i bilden ses järnet som rinner ut från masugnen.
När tackjärnet utvunnits skulle det bearbetas. Detta gjordes i olika hammarsmedjor. I stångjärnssmedjan smiddes tackjärnet ut till stänger. Hammaren drevs via ett vattenhjul. I bilden nedan en bild av en hammare med vattenhjul i Avesta, Dalarna, efter von Swab 1723, från Jernkontorets bildarkiv.
Arbetet i hammarsmedjorna var ofta arbetsamt, slitigt och smutsigt. Smederna hade ett gott anseende för sitt arbete.
Sydost om Gislaveds by vid Nissan grundades Gyllenfors bruk 1743. Här fanns femtio år tidigare enstaka kvarnar och sågar. Kartan är från 1687 och visar hur det såg ut där Gyllenfors bruk senare kom att grundas.
Gyllenfors, ett exempel på järnbruk
Gyllenfors är ett bra exempel på hur ett järnbruk kom till under 1700-talet. Grundandet föregicks av en noggrann genomgång och inventering av förutsättningarna för att bruket skulle kunna fungera. Detta beskrivs i ett syneprotokoll från hösten 1742.
Det var viktigt att det runtomkring bruket fanns skog för att kunna framställa träkol. Vidare skulle transporterna av malm, sten och kol vara ordnat. Skulle sjömalm användas i produktionen var det viktigt att bruket hade rättigheter att ta upp malm i de omgivande sjöarna, samt givetvis att dessa var malmförande. En bidragande orsak till de många reglerna var att kronan inte ville ha en överetablering av bruk och att de inte inkräktade på varandras rättigheter och områden.
Masugnen byggdes först vid Nissan, på samma plats som socialtjänsten, IFO idag har sina lokaler, men efterhand visade sig platsen inte uppfylla kraven. Istället flyttades masugnen till Häryd i Gnosjö socken redan 1778
Vid Häryd några kilometer norr om Anderstorp och i nuvarande Gnosjö kommun kom Gyllenfors masugn att stå från och med år 1780. Masugnen förstördes dock vid en brand 1819 och Gyllenfors historia i Häryd upphör. Istället kommer en ny bruksrörelse i Häryd igång på 1860-talet. Den nuvarande masugnen i Häryd är från denna tid och blåstes sista gången 1902.
Gyllenfors från 1700-talet och framåt
Redan före 1743 fanns kvarnar och sågar vid fallet i Nissan i nuvarande Gislaved. När järnbruket tillkommer byggs en hammarsmedja på östra sidan av ån. Kartan ovan visar situationen år 1786, då det förutom dammen och hammarsmedjan fanns tre kvarnar och en såg vid strömmen.
Kartan ovan är från 1808. Den herrgårdsbyggnad som uppförs vid Gyllenfors i mitten av 1700-talet är hundra år senare i dåligt skick.
På kartan ovan från 1829 ser man att herrgården med dess två flygelbyggnader ligger en bit från dåvarande vägen. På norra sidan av Nissan finns Gislaveds marknadsplats med ett myller av marknadsbodar. På samma sida finns också ett garveri.
Efter en brand och omfattande upprustningar står en ny bruksvilla färdig på 1850-talet. Byggnaden står kvar än idag..
Bruksvillans historia
Det största och ståndsmässigt högsta bostadshuset, corps de logis, i Gislaved är den byggnad som brukar kallas Bruksvillan. Det finns dokumenterat att platsen bebotts sedan 1743 men den nuvarande herrgården stod klar 1850. Anledningen till att man byggde nytt just då var att den gamla herrgården brunnit ner. År 1895 övergick huset i familjen Gislows ägo och dess historia var sedan i 80 år sammanflätad med gummifabrikens. När familjen sålde fabriken till KF ingick villan i köpet och från 1927 till 1975 användes den som bostad åt företagets VD:ar samt under en period som utbildningslokal och fritidsgård för företagets anställda. Från 1975 och framåt har huset använts som kontor och restaurang.
På 1850-talet börjar nästa etapp i Gyllenfors historia. Nu grundas istället Gyllenfors glasbruk.
Kartan är från 1687 och visar hur det såg ut på platsen där Nissafors bruk grundas 38 år senare. Hemmanet Skog ligger på den östra sidan av Nissan i Källeryds socken.
Nissafors bruk år 1725
När bruket får sina privilegier 1725 förläggs endast stångjärnssmedjorna till Nissafors. Masugnen uppförs istället i Rasjö (Palsbo) i Bondstorps socken (i nuvarande Vaggeryds kommun). Masugnen var i drift fram till 1892 och järnet kom från Taberg via den så kallade "Bergsvägen" över Stengårdshult till Nissafors. Det kol som behövdes för masugnens drift levererades bland annat av bönder från Stengårdshult.
Nissafors spelade en mycket stor roll för den industriella utvecklingen i regionen. Via Nissafors bruk tillkom några år senare (1743) Gyllenfors järnbruk. Vid Gyllenfors grundas i mitten av 1800-talet ett glasbruk som på 1890-talet köps av Svenska gummifabriken och den historien är fram till närtid en viktig del av svensk industrihistoria.
Från Nissafors stångjärnssmedjor fraktades stångjärn som sedan kom att bli järntråd i tråddragerier i Gnosjö och Anderstorp. Av tråden gjorde man bl a metallduk till hushållsredskap som silar, men också vispar och andra redskap.
Nissafors bruks byggnader
Kartan är en detalj av lantmäterikarta över hemmanet Skog från 1760, men här är också flera av Nissafors bruks byggnader avbildade. Längst upp ser vi en byggnad där texten "Nissafors JernBruk" står. Till vänster avbildas en av stångjärnshammarna; "Westra Hamar" och något österut ligger den andra, kallad "Östra Hamrarne". Med streckad linje markeras här också dammbordet.
Längre västerut och under västra hammaren är bron över Nissan utritad. Här ser vi också placeringen för det gamla dammbordet och en mjölkvarn. Under kvarnen finns en liten åkerlycka markerad, kallad "Qwarnlyckan", en nyodling. Kvarnen ligger på östra sidan av Nissan, på nuvarande Gnosjösidan. På samma sida, längst ned till höger i bilden, finns också det numera försvunna hemmanet Skog markerat.
Nissafors bruk tillkom 1725 genom att flera ägor slogs samman och brukets placering har växlat mellan östra och västra sidan om Nissan. Nissan är idag kommungräns mellan Gislaved och Gnosjö kommuner och därför ligger bruksherrgårdens flygelbyggnader i Gislaveds kommun, medan andra byggnader är belägna i Gnosjö kommun.
Kartan ovan är från 1760 och här avbildas "öfra hamar" och "nedra smedjan". På den östra sidan av Nissan ligger Skogs kvarn och en kvarnlycka. Skogs kvarn omnämns redan 1640 och sägs då vara uråldrig.
Även 1770 avbildas miljön vid Nissafors.
Bruket flyttas i början av 1800-talet
I början av 1800-talet låter den dåvarande ägaren Salomon Löfvenskiöld flytta brukets byggnader till östra sidan av Nissan och till Källeryds socken i nuvarande Gnosjö kommun. Efter en förödande brand 1810 eldhärjades både bruket och masugnen i Rasjö, men återuppbyggdes snart. Kartan ovan visar situationen år 1821.
En ny historia påbörjas under 1900-talet
Närmare hundra år senare har järnbruksepoken upphört. Under 1900-talet får Nissafors en ny historia. Ett träsliperi anläggs och en liten järnväg går fram till fabriken. Kartan ovan är från 1934 och nu löper en grävd kanal från Nissan fram till sliperiet. Även ett järnvägsspår går fram till träindustrin från söder. Detta spår ansluter till Nissafors station några kilometer längre söderut.
Några år senare i början av andra världskriget (1940) går spåret inte längre fram till sliperiet. Ingen av byggnaderna från träsliperiets tid finns kvar idag. Kvar finns bara grunderna efter husen.
De industrilämningar som finns kvar vid Nissafors bruk längs med Nissan dokumenterades 2009 av Jönköpings läns museum. En gångstig längs ån anläggs även av intresserade genom ett Leaderprojekt samma år. Här informeras mer om de olika lämningarna och miljöerna längs med vandringsleden.
Fallet vid Nissafors bruk så som det ser ut idag. Vid stranden överst i bilden låg den övre eller östra hammaren under den äldsta järnbrukstiden.
Järnboden vid Nissafors bruk.
Isabergs golfklubb finns nu på platsen
Miljön vid Nissafors präglas idag av verksamheten vid Isabergs golfklubb. Den gamla bruksvillan från 1800-tal revs på 1960-talet och är idag ersatt av ett modernt klubbhus på samma plats. De två flygelbyggnaderna är från 1800-tal.
Gislaveds industrimuseum har skapat en skärmutställning om brukets historia. Denna finns i anslutning till parkeringen på Isabergs golfklubb, så passa på och läs mer om brukets historia när du är på besök!
Jönköpings läns museum har skrivit en rapport om (2009:96) Nissafors Bruk.
Radaholms kvarn idag. Anläggningen är privatägd.
Den så kallade "Bergsvägen" gick förr mellan Taberg och Nissafors. Här transporterades järn och malm.
Vid Stuveryds kvarn i Stengårdshults socken anlades år 1856 en hammarsmedja. Denna fick namnet Radaholm efter den intilliggande Radaån. Hammaren startades av bönder från Valdshult, Norra Unnaryd och Stengårdshults socknar. Snart såldes bruket till brukspatronen Alexis Lundberg. I början av 1900-talet kom smidet att upphöra och järnbruket lades ned.
Vid Radaholm och senare i det närliggande Plombo fanns förr handelsbodar.
Radaholms bruk under 1870-talet enligt Generalstabskartan. Här fanns då både hammare och kvarn.
Ett järnbruk från 1800-talet
I den sydöstligaste delen av Stengårdshults socken och på gränsen mellan dagens Gislaved, Gnosjö och Vaggeryds kommuner låg under 1800-talet Åsafors järnbruk. Flera vägar möts här och idag går också Höglandsleden förbi.
Det första redskap som som drivits av vattenkraften i fallet var en hjulkvarn som tillhörde Virvhult. Före järnbrukets tid ska det också ha funnits en skvaltkvarn litet längre nerströms än den förut nämnda kvarnen. Sexton av traktens bönder gick år 1844 ihop och bildade vad som senare skulle bli Åsafors bruksbolag. Från ett syneprotokoll vet vi vad som fanns vid järnbruket år 1853. Här fanns då en stångjärnssmedja, en knipphammare och en spikhammare. Från bruket levererades trådjärn till Gnosjö och plåtjärn till Norrahammar. Tackjärnet som bearbetades vidare av hammarna hämtades vid masugnarna i Taberg, Rasjö och Lomsjö. Bruket växlade ofta ägare och blev aldrig riktigt lönsamt.
.jpg)
Åsafors bruk enligt en karta från 1863. Den svarta pilen pekar på stångjärnssmedjan.
Åsafors samhälle och tiden efter bruket
Runt sekelskiftet 1900 var antalet arbetare vid bruket som störst. Enligt en uppgift skulle det då funnits över 600 bofasta personer inom en omkrets av 5 kilometer kring Åsafors.
Då Åsafors var ett brukssamhälle blev platsen en medelpunkt för den kringliggande bygden. Här fanns arbetstillfällen vid industrin och här fanns också en lanthandel som öppnade under sista hälften av 1870-talet.
1882 lades järnhanteringen ned och istället övergick man till trämassetillverkning. Tyvärr blev inte heller denna verksamhet lönsam och 1912 brann massafabriken ned. Mindre företag har sedan dess funnits på orten, bland annat byggdes en modernare kvarn, ett träullshyvleri och en valskvarn.
Idag återstår inte mycket av den forna bruksverksamheten. Den gamla bruksvillan står dock kvar uppe på en intilliggande höjd.
Dammen vid Åsafors idag.
Kvarnar och sågverk
Ett fåtal av alla tidigare vanligt förekommande äldre kvarnar och sågar har bevarats till eftervärlden. Men både hjul- och skvaltkvarnar finns kvar, liksom enstaka äldre sågar och hyvlar. Skillnaden mellan en skvalt- och en hjulkvarn kan sägas vara att hjulet snurrar horisontellt på en skvaltkvarn, medan det snurrar vertikalt på en hjulkvarn.
Lidernas kvarn och såg i Valdshults socken. Sågbyggnaden är till höger i bilden.
Släthults och Skivebo kvarnar
Mellan Villstad och Burseryd ligger Släthults kvarn. Denna skvaltkvarn omnämns första gången år 1650. Per Jönsson och hans son Håkan Persson ansökte år 1770 om att få bygga en såg vid kvarnen, vilket även gjordes. Kvarnen är alltid öppen för allmänheten.
Något nordost om Burseryd ligger också Skivebo kvarn. Denna husbehovskvarn är den enda kvarnen som är bevarad i trakten kring Burseryd.
Klockebo kvarn
Några hundra meter söder om Klockebo öster om Sandviks kyrka finns Klockebo kvarn. Kvarnen uppfördes under tidigt 1800-tal och drivs av det vatten som rinner från sjön Stora Askaken till Norra Bolsjön.
Bäcken är en så kallad trollbäck. Med detta menas att vattnet rinner mot norr.
Danhults kvarn
Vid Ödesbacka något norr om Danhult och några kilometer väster om Broaryds samhälle ligger Danhults kvarn. Denna hjulkvarn sköts av hembygdsföreningen.
Miljön vid Bölaryds kvarn, Skeppshult.
Bölaryds kvarn
Bölaryds kvarn drivs idag av Bölaryds kvarnförening. Miljön vid Bölaryd utgör en sammanhållen bruksmiljö. Bölaryds kvarn var en tullkvarn. Här finns även en såg och en kraftverksanläggning.
Bölaryds kvarn förekommer i kartor från 1600- och 1700-tal. På en karta från 1786 står även "tullqvarn" utskrivet.
Lidernas kvarn och såg
I Valdshults socken finns Lidernas kvarn och såg. Kvarnen uppfördes omkring år 1800 och är en hjulkvarn, en såg med stickhyvel tillkom omkring 1915.
Radaholms kvarn och såg
I Radaholm finns Radaholms kvarn och såg, vilka är i privat ägo. Denna kvarn uppfördes troligen på 1670-talet och var i bruk fram till 1966.
Radaholms kvarn och såg.
Nissan och vattenkraft
Nissan är intimt förknippat med den industriella utvecklingen i Gislaveds kommun. Förutsättningarna för jordbruk var inte de bästa i kommunen och för att överleva krävdes det ofta bisysslor. Det kan vara att bygga och driva kvarnar eller att ägna sig åt hantverk och hemslöjd.
Från medeltiden och framåt användes vattenkraften från Nissan till att driva de kvarnar som fanns längs med Nissan. Ett flertal kvarnar fanns också längs med de många mindre åarna och bäckarna i kommunen. Dessa platser kallas i äldre handlingar ofta för kvarnströmmar. De flesta kvarnarna var husbehovskvarnar för byar eller enskilda gårdar, men det fanns också tullkvarnar, som exempelvis i Bölaryd i Skeppshult. Med tullkvarn menas att här tar mjölnaren en del av det malda som betalning.
Länsstyrelsen i Jönköpings län har inventerat kulturmiljöer längs Nissan och dess biflöden, projektets namn är Minnen vid vatten.
Under 1900-talet ökade skogsproduktionen
Sågar och hyvlar för husbehov hade funnits länge i bygden. Men när järnvägslinjerna började dras genom kommunen under andra hälften av 1800-talet och början av 1900-talet steg skogsprodukterna i värde. Förutom fler sågar börjar även förädlingsindustrier för träprodukter att anläggas.
Kvarnar, sågar och industrier år 1871 efter Generalstabskartan. Det största antalet anläggningar fanns i de sydvästra och västra delarna. Exempelvis fanns det ett stort antal kvarnar längs med Västerån. I norr fanns järnbruk vid Nissafors, Åsafors och Radaholm. Nissafors masugn fanns då vid Rasjö i Bondstorp på gränsen mellan Stengårdshult och Bondstorps socknar.
Sidans innehåll senast uppdaterat:
Saknar du något på denna sida?
Saknar du någon information på denna sida, eller om du har någon synpunkt på hur vi kan förbättra den vill vi gärna veta det. Dela med dig av dina tankar genom att fylla i formuläret.